Vägarnas betydelse

Under överraskande lång tid saknades fokus på vägarna betydelse för trafiksäkerheten. Den del av vägproblematiken som istället stod i centrum var framkomligheten. Tillväxten i bil­parken var explosionsartad under 50-, 60- och 70-talen och all uppmärksamhet låg på att möjliggöra för alla dessa fordon att utnyttja sin snabbhet och tillgänglighet maximalt. Det tyvärr vanliga förhållandet, åtminstone i storstäderna, var att fastna i bilköer. Så här efteråt är det nog många som kan tycka att hänsynen till bilens framkomlighet kom att bli alldeles för stor. Öve­rallt i vårt land revs det gamla upp för att ge plats för det som följde i bilens spår. Var det inte vägar så var det parkeringsplatser. Den här processen har fortfarande inte helt bromsats upp, men vi kan nog konstatera att den är mer sansad och väsentliga förändringar kommer inte till stånd utan uppslitande debatter.

Motorvägar och vägräcken

Motorvägen kräver inte bara enorma ytor. De är också väldigt kostnadskrävande och därför ännu utnyttjade i tämligen begränsad omfattning. Vi har dock ett vägnät av denna typ som förbinder avlägsna landsändar med varandra. Motorvägens stora fördel har hela tiden varit att den tillhandahåller åtskilda vägbanor och att risken därmed för frontalkrockar är mycket liten. Därtill har oftast vägarna på sin högra sida fått rejäla ytor för att möjliggöra avkörning utan kata­stro­fala följder. På grund av den mycket stora trafikbelastningen och de höga hastighe­terna så är olycksfallsrisken ännu hög, men på något sätt har detta accepterats tack vare mo­torvägarna stora betydelse för hela samhällets blodomlopp.

 

Under lång tid har många andra betydelsefulla vägavsnitt fått stå tillbaka för motorvägarna. Under senare år har dock en möjlighet öppnats, för att till rimliga kostnader föra över motor­vä­garnas princip även till dessa huvudvägar. Vi tänker på vajerräcken. Vägverket har idag så mycket samlad kunskap om antalet olyckor och dess geografiska placering, att man med hög sannolikhet kan beräkna framtida utfall på en viss vägsträcka. Tack vare detta underlag, går det att med god marginal bestämma vad förbättringar kan göra mest nytta. Därför har antalet vägmil med vajerräcken ökat språngartat under det senaste 10 åren. Ingen tycker väl att lös­ningen med enkla och dubbla körfält i alla avseenden är idealiskt, men kritiken är ändå under­ordnad den breda opinion som ser fördelarna. De allvarligaste olyckorna minskar drastiskt.

Privatbilism eller kollektivtrafik

Under 60-talet kom miljödebatten igång på allvar. Ett av de allvarligaste bekymren som kom i dagen, var bensinförbrukningens betydelse för luftens kvalitet. I detta skede av debatten hand­lade de fortfarande mest om hur kolpartiklarna påverkade oss människor. Kunskapen om hur samma utsläpp påverkar klimatet var då endast känt av ett fåtal. Det går inte att komma ifrån att kollektivtrafiken har mycket lägre olycksfallstal och dessutom lägre kostnad per kilometer räknat såväl per person och transportkilometer. Än så länge har dock inte detta förhållande spelat något större roll i diskussionen om säkerhe­ten på våra vägar. Privatbilismen vann den striden. Där vi tidigare debatterade privatbilism eller kollektivtrafik har vi idag en diskussion om den ena bilmodellens miljöansvar gentemot den andra. Diskussionen förs helt inom pri­vat­bilismens råmärken.

Planskilda korsningar

En mängd olyckor inträffar i alla slag av korsningar. Tidigt insåg man betydelsen av hur kors­ningar utformades för att trafikflödet skulle bli så bra som möjlig. Hade det inte varit för just flödets skull, hade det säkert dröjt mycket längre innan vi fått en styrning med trafikljus. Det är rimligt att anta att denna automatiska hantering också bidrog till en sänkning av antalet olyckor, både av enklare och allvarligare slag. I synnerhet i stadsmiljö. På de snabbare och stör­re vägarna har trafikljusen inte haft samma betydelse. Det har aldrig varit accepterat att huvudvägarnas flöde skulle kunna stoppas upp av rödljus annat än när de placerar tätorter. Det har emellertid fått till följd att korsande trafik, eller i vilket fall trafik som kommer från höger och vill komma in i flödet, av tvång mött bilar i hög fart. Här har dödsolyckorna också varit många. Egentligen har det inte funnits någon annan lösning än att skapa planskilda kors­ning­ar, en utväg som är mycket effektiv men också kostsam att genomföra. Dels för att den är så utrymmeskrävande, dels för att själva konstruktionen är materialkrävande. I takt med att sam­hället har fått mer resurser har dock en hel del kunnat göras även i detta avseende. Återigen är det huvudvägarna som fått den största delen av kaka. I städerna finns fortfarande många kors­ningar kvar. Det kanske inte är så allvarligt vad beträffar olyckor bilar emellan, men desto vär­re för många fotgängare.

EU-anslutningen

En aspekt på trafiksäkerheten som är svårplacerad vad beträffar rubriker, är hur säkerheten på våra vägar påverkats av beslutet om att Sverige skall öppna upp sina gränser för långtradartra­fik från övriga europeiska länder. Sverige är ett land som inom sina gränser har två av värl­dens största lastbilstillverkare. Scania och Volvo har av detta skäl satt ett avtryck på svensk bilpark. I sak innebär det att långtradarna genomgående håller en modern och bra nivå. Detta är inte en självklarhet på den europeiska kontinenten. Här släpar tekniken efter. En annan fak­tor som spelare in med dessa bilar är att de sällan är förberedda för vårt vinterklimat. Slutligen har möjligheterna radikalt försämrats vad gäller att kontrollera förarnas lämplighet. Körkortet är en sak som förhoppningsvis inte behöver ifrågasättas, men däremot hur länge föraren suttit vid ratten. Troligen är det så att den genomsnittliga sammanhängande arbetstiden väsentligt har utökats i och med EU-trafiken. Vi har tidigare talat om trötthetens betydelse för säker­heten. En trött långtradarchaufför utgör inget undantag.